Så vill jag minnas formgivaren Bruno Mathssons hem, ingen rivningskåk som förfaller. När jag läser artikeln från gårdagens Barometern blir Marta T som hon brukar bli, galen.
"- Hur kan kommunen eller människorna låta hans livsverk förfalla" Hennes japanska väninnor som är på besök reagerar också. De tror på japanskt vis, att andarna som finns i den fina designade villan inte gillar läget...
"- Vi åker dit och börjar med att varsamt ställa allt tillrätta"


     "- Vad skulle Bruno säga om det" undrar Shadako
"- Bruno och jag kommuniserar varje dag, fast på ett annat plan" förklarar Marta T 
"- Han skulle gilla det, han hade lika många ideer som jag har", skryter Marta T
"- Vi vet att du har många tankar, men han var ju en formgivare, det är väl inte du?" undrar Naomi
"- Är inte jag, (Nu börjar det redan hetta till) Jag formger hela tiden, i vardagen och NU i  skrivandet på bloggen" fnyser Marta T
"- Bruno satte sig en gång i en snödriva och utifrån den formen skapade han en mycket berömd stol", nu lägger jag mig in i debatten.

 "- Jag gillar tanken att formge från en snödriva, en underbart fri ide som tyder på ett öppet sinne. Jag har sökt stipendium på Hanaholmen i Finland där jag ska jämföra finsk och svensk formgivning. Bruno kommer att gestaltas där tillsammans med mina collagefigurer"
"- Då tänker du alltså LÄMNA mig här, åka iväg utan mig" panikar Marta T upprört
"- Lugn, bara lugn. Nu är vi här och nu. Du ska ju iväg om en stund och renovera Brunos hus", dämpar jag henne
"- Tror du att det bara går att stänga av/ut mig så där, är väl igen robot" fnyser hon så där som bara Marta T kan. en fnysning som kommer långt innifrån och som kan trötta ut mig redan på morgonen.
Nu struttar hon över golven i min lägenhet där hon och de andra collagefigurerna bor i en skokartong"
"- NU, ska vi iväg, stannar inte en minut till här" skriker hon till japanskorna som förskräckt tittar på henne
De följer sakta henne ut genom dörren, sedan kommer hon tillbaka, kikar in, ler sitt underfundiga djupa leende...
"- Jag kommer tillbaka, Berit. Lämnar aldrig dig"
Det finns stunder som jag önskar att hon skulle lämna skokartongen, när hon är så intensivt närvarande och temperamentsfull...Men samtidigt så levande.