Jag besöker ofta Kupan för en stunds reflektion och där finns de böcker som är till för mig. Så är det med allt, släpp taget, låt det komma som ska.
I går var Marta T med och hon hoppade upp i boklådorna.
Kan inte fatta hur vig hon kan vara.
"- Här hittar jag flera som vi ska ha" skriker Marta T över boklådorna
Hon roffar åt sig tre böcker, bara så där spontant som just HON kan göra

"- Cordelia Edvardsson är en klok och modig tjej, som skriver om att "Viska till vinden", men här ska det inte viskas mer" tycker Marta T. Trycker ner hatten och blänger
"- F.d lägerfånge i Auschwitz, en överlevare..skriver om att viska det till vinden", bekymrar Marta T sig. En liten rynka dyker upp.
"-  Är det så jag ska förändra, tona ner mig. Hur ska det gå till", Marta T letar förtvivlat i väskan efter parfymen, för att ta upp och skvätta över sig. Det gör hon alltid då hon upprörs över något.
Till mig säger hon, när jag inte tycker att det passar in, att skvätta ner sig med parfym, då vi talar om seriösa ting, att man behöver inte oseriösa sig bara för att man använder sig av parfym.
"- lLvet blir så jäkla tråkigt om du alltid måste göra det som passar in", skorrar hon
"- Koncentrationslägren fanns där och ingen klok person kan ifrågasätta det. Nu börjar hon arbeta upp sig på Kupan och folk samlas runt henne, småleende.
"- Marta T. Sluta!, ber jag henne, känner huvudvärken börja komma 

 "- Kan vi inte bara gå här och känna in vilka böcker vi behöver", stönar jag
Men hon står mitt i folkmassan och berättar om boken hon funnit
Jag bläddrar i boklådorna och försöker stänga ute den knorrande rösten
Hittar en japansk lyrikbok och läser titeln;
"- Körsbärsträdet", mumlar jag. Kadaitemplet i Kyoto, ett gråtande körsbärsträd och jag längtar plötsligt dit

Behöver balansera upp mina känslor och då passar lyrikboken utmärkt. Nu vill jag hem och jag drar Marta T med mig ut genom dörrarna, hon sprattlande med Cordelia Edvardsons bok om att Viska det till vinden.
Tänk om Marta t kunde börja viska lite. Men det verkar högst osannolikt.
"- Trodde jag inte om dig, alla människorna där inne ville lyssna på mig, de gillar MIG", rasar hon ut mot mig
"- Du tror allt handlar om dig", suckar jag
"- Vi ingår i något mycket större och då är du en liten del bara", förklarar jag
"- LITEN del, jag är ingen liten", fräser hon från ena mungipan
Kvällen kommer att bli lång, tänker jag. Hon kommer att hålla på med sin uttröttningstaktik som får mig att ge upp.
Fort hem och på med tekannan, det brukar få henne lugn